Efter att ha läst några artiklar om utemiljö och aktivitet så slås jag av känslan av att det finns en gemensam positiv nämnare för de brukargrupper som beskrivs och att denna är just de naturlika värden som framhålls i de miljöpsykologiska teorierna .
Man försöker finna designkoncept som skapar de ultimata terapeutiska miljöerna men återvänder ofta till naturlika miljöer vars dragning på oss som människor verkar vara djupt rotad. Intressant är i detta sammanhang också att dessa preferenser verkar vara oberoende av ålder, kön eller i vilken del av världen du är uppväxt i. Rena trädgårdserfarenheter är mer kulturellt beroende och åldersberoende.
Titti Olsson skriver ”Att vara ute i skolan förbättrar elevernas motorik, gör dem öppna, glada och nyfikna, stärker deras självförtroende och koncentrationsförmåga samt utvecklar deras personlighet”. Jag kan tycka att detta kunde beskriva även brukargrupperna äldre, dementa, hjärnskadade, stressade och deprimerade. Jag kan också tycka att den beskrivning som Fredrika Mårtensson ger att ”leken handlar mycket om sinnliga sensationer och att sätta sin egen kropp i rörelse” kan appliceras på fler grupper. Glädjen i att använda sin egen kropp i fysisk aktivitet är en enkel och kanske alltför självklar aktivitet, men en aktivitet som jag tror är viktig när man talar om upplevt välbefinnande i utemiljö för fler grupper än barnen. Många som använder sin utemiljö till promenader och löparrunder tror jag kan berätta om en ökad upplevelse av välbefinnande om aktiviteten utförs i en naturlik miljö. Men denna känsla kan som sagt säkert upplevas av alla, från barnet som tumlar runt i vild lek till den som får möjlighet att komma ut med sin rullstol.
I en artikel av Titti Olssons och Petter Åkerblom om samverkan mellan skola och förvaltning beskriver de att det faktiskt är en risk när det finns begränsade utvecklingsmöjligheter för barn som inte har tillräckligt stimulerande utemiljö. Även detta är något jag kan se stämmer väl överens med andra användare av utemiljö. Var vi än befinner oss i livet, om det gäller en människa med demenssjukdom, en gammal människa, en människa som drabbats av en hjärnskada, en intern eller ett barn så behöver vi alla möjligheter att utvecklas utifrån den nivå vi befinner oss på. Detta verkar för många människor fungera väl i en stimulerande utemiljö.
Mycket finns säkert att utveckla genom en genomtänkt stadsplanering som inte ser miljöer för olika användare inte bara som isolerade öar i staden med speciella utemiljöer för t ex äldre och barn. Kanske kan man även se de gemensamma utvecklingsmöjligheterna och upplevelserna för varierande brukargrupper i den gröna miljön och tänka in strategier som sammanbinder och utvidgar de gröna miljöer där barn, yrkesverksamma, äldre och funktionshindrade kan utvecklas och återhämta sig.
Samtidigt är det viktigt att tänka på olika gruppers speciella behov.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar